Uppdatera
Det verkar som att muren som stått rest mot min lust att läsa sakta, sakta börjar rämna. Känslan som funnits när jag hållit en bok spirar varmt inom mig. Texten får mig inte längre att somna, orden rusar inte längre över mitt huvud X-2000 tåg utan de stannar. Det är en ofantlig lycka att återigen kunna ligga i sängen på kvällen och njuta av en bok, sedan om den faller helt i smaken är en totalt annan femma. Två böcker har jag köpt vid olika tillfällen och börjat på båda. En är av Nora Roberts, en fantastisk författare som jag läst mycket av tidigare och den andra är en fortsättning av Carin Hjulström deckare, en feel-good variant som jag verkligen uppskattar men undertecknad är så ofantligt less på dessa ”typiska deckare”, inget ont sagt om dom, för det finns en hel drös som är bra det är nog mera att alla följer samma linje; som känns lite uttjatat. Tur att alla är olika så det finns något för varje smak. Jag har funnit att feel-good deckare som kanske kan kallas mysdeckare/pusseldeckare ligger mig varmare om hjärtat. När man får följa en karaktär som inte är polis eller journalist lösa brott men där polisen är lite i skymundan, visst det kanske inte alltid känns som att det skulle fungera i verkligheten alla gånger men vaddå? Det är ju påhittat och då är allting möjligt. Tack och lov för det.
Detta får mig att fundera över våra svenska författare skönlitterära tillika deckarförfattare, kanske främst det sistnämnda, de skriver ofta om verkliga platser. Andra stora författare som Louise Penny (Inspector Gamache) tillika Caroline Graham (Kusinerna Barnaby) de har hittat på sina platser och det verkar gå riktigt galant. Kan det vara så att svenska författare hellre håller sig till riktiga platser medan utländska gärna svävar ut fritt med egna platser? Vad är det som får dem att ta dessa beslut? Ja ingen vet väl det mer än dom själva förstås men nyfiken är jag. Visst, en fördel med riktiga platser är att läsaren kan känna igen sig och det kräver inte lika mycket tid att komma på allt som behövs i handlingen. Det finns ju en gräns för hur mycket man får ändra på verkliga platser ; tillföra eller ta bort. Personligen har jag alltid valt att hitta på mina platser just för att ingen skulle kunna komma och säga – hördu, det där finns inte där, eller den där skobutiken brann ned för 20 år sedan och det byggdes en klädaffär på den platsen inte en matvaruaffär.
Valet står fritt. Men kanske, kanske kan det vara en fördel att skriva om en riktig plats, men jag brukar inte vara den som följer med i strömmen alla gånger.
Detta får mig att fundera över våra svenska författare skönlitterära tillika deckarförfattare, kanske främst det sistnämnda, de skriver ofta om verkliga platser. Andra stora författare som Louise Penny (Inspector Gamache) tillika Caroline Graham (Kusinerna Barnaby) de har hittat på sina platser och det verkar gå riktigt galant. Kan det vara så att svenska författare hellre håller sig till riktiga platser medan utländska gärna svävar ut fritt med egna platser? Vad är det som får dem att ta dessa beslut? Ja ingen vet väl det mer än dom själva förstås men nyfiken är jag. Visst, en fördel med riktiga platser är att läsaren kan känna igen sig och det kräver inte lika mycket tid att komma på allt som behövs i handlingen. Det finns ju en gräns för hur mycket man får ändra på verkliga platser ; tillföra eller ta bort. Personligen har jag alltid valt att hitta på mina platser just för att ingen skulle kunna komma och säga – hördu, det där finns inte där, eller den där skobutiken brann ned för 20 år sedan och det byggdes en klädaffär på den platsen inte en matvaruaffär.
Valet står fritt. Men kanske, kanske kan det vara en fördel att skriva om en riktig plats, men jag brukar inte vara den som följer med i strömmen alla gånger.